Knivhistorisk resa i tid och rum

Text och foto: Anders Halldén

Knivens resa, från att varit en av vår viktigaste ägodel, till att blivit en styggelse och hur detta bland annat syns i våra museers redovisning av vårt kulturarv.

Tiden

Mikael Niemi skriver:

”Jag var omkring sex år gammal när jag fick min första kniv. Än i dag minns jag den stolthet jag kände, ansvaret, upplevelsen att bli stor. Gåvan omgavs av många regler och förmaningar. Jag fick lära mig att handskas med knivar, att vara försiktig och visa varsamhet både mot mig själv och andra levande varelser.
Idag slår det mig att den upplevelsen delar jag förmodligen med mina förfäder långt bakåt till stenåldern. Den första kniven har säkert alltid varit ett tecken på att man började lämna barndomen, ett första litet kliv i den vuxenhet som väntar därframme.
Men idag tycks den initiationsriten mer och mer försvinna. Vi vuxna har inte längre tid att lära våra söner och döttrar vad en kniv är. Kanske är det därför som kniven kan bli till ett vapen när man är femton år, man har aldrig fått någon introduktion”

Tänkvärd ord, eller hur?

När min son fyllde 4 år,1980, så fick han sin första kniv, han har fortfarande kvar den och får en glimt i ögat när vi pratar om händelsen.

Jag kommer själv ihåg med vilken glädje och stolthet jag bar min kniv när man lekte cowboys och indianer, täljde pilar, bågar, slangbällor.

Idag hänger jag aldrig på mej en kniv eftersom den alltid redan finns i bältet på mina vardagsbyxor.

I midsommars bar jag till mina finbyxor en blank och fin tjuring, en resandekniv eller s.k. ”tattarkniv”.

År 1988 kom lagen om förbud mot att bära kniv. Kniven fick nu i allmänhetens ögon en stämpel som enbart ett vapen, som något lågt och fult. Hur kunde det bli så fel?

För hundra år sedan bar alla män och de flesta kvinnor alltid kniv.

Kniven var en statussymbol och eller ett nödvändigt redskap, man visade stolt vem man var genom sin fina och blanka kniv.

För mycket länge sedan kunde den vara det dyraste man ägde.

Den användes till allt och var oumbärlig.

Detta ledde till stor efterfrågan av duktiga bladsmeder och så småningom, från 1800-talets början, blev det början till industriell tillverkning av knivar.

Rummet

Onsdag morgon den 14 juni startade jag och några kamrater resan för att upptäcka kniven i vår historia.

På resan deltog Acke ”kniven” Carlsson, Torsten ”TP” Pettersson och Leopold ”glasmästarn” Isaksson.

Jag hade, genom ansökningar, fått ”vip-kort” till magasinen i Esklistunas museum, Helsingsfors Nationalmuseum och Kauhava Puukkomuseum.

Eskilstuna Stadsmuseum.

Stadsmuseet visar inget om sin fantastiska knivhistoria i sina basutställningar.

Man tappar andan, varför gömmer man detta? är knivhistoria något man vill glömma, något man skäms över?

Eskilstunaknivar som är kända över hela världen!

Till och med Pontus Holmbergs kända utställningstavla saknas.

Vi blir välkomnade av museitekniker Kjell Sandberg och blir visade ner i magasinet med knivar.

Här står på några bord, i prydliga trälådor, Arne Marmérs fina knivsamling, som museet köpte in vid hans bortgång.

Samlingen består av 2500 knivar. Slidknivar och fickknivar är drygt 2 000 st

Vi frågar efter muséets egna samlingar och efter lite letande i gamla ritningsskåp med plåtlådor hittar vi några Eskilstuna knivar, några här och några där.

Knivarna var inte av någon vidare kvalitét och jag såg inte att knivarna var föremålsregistrerade. Detta var en stor besvikelse.

Det framgår klart, tycker jag, att det inte funnits någon ambition och målsättning att dokumentera ett stycke viktig industrihistoria.

Det finns för närvarande inga planer på någon knivutställning.

Om vi bortser från knivsamlingen, som var en besvikelse, så finns det mycket annat av fantastisk teknikhistoria att titta på, museet är väl värt ett besök.

Ett digitaliseringsprojekt med föremålsdokumentation pågår med bland annat knivar. http://kulturarv.eskilstuna.se/sok_foremal.html

Har du Marmérs bok om Eskilstunaknivarna så kommer du att känna igen dem där.

Nationalmuseum

Vår resa gick vidare till Helsingfors och Nationalmuseet. Här märkte vi att det fanns en helt annan fokus och stolthet att visa upp sin knivhistoria.

Kniven har en djup förankring i den finska folksjälen.

Det berättas om hur de finska soldaterna, under andra världskriget, tog till bälteskniven som ett sista försvar.

Det berättas om hur den finska ynglingen tog på sej det blanka knivbältet och hur kniven svängde och gnistrade så fint i dansen.

Vi skulle träffa Risto Hakomäki, intendent och forskare som skulle visa oss samlingarna.

Vi ställde dock inte stegen mot något magasin utan blev visade direkt in i Ristos stora tjänsterum.

Där, över hela rummet låg kartonger med helt fantastiska knivar från 16 – 1800-talet.

Alla knivar var försedda med tydliga etiketter med nödvändig data.

I samlingen finns c:a 500 knivar och c:a 100 med tillhörande knivbälten i metall.

Min och många knivsamlares våta dröm, Vöråkniven (finska Vöyrikniven) med orginalbälte, fanns det flera stycken av, otroligt vackra knivar. Vörå ligger lite utanför Kauhava.

Vörå eller Vöyrikniven c:a 200 år gammal

Arbetet med en omfattande knivutställning pågår, invigning den 5 oktober och avslut den 22 april 2007.

Är du intresserad av historiska knivar? Missa inte detta.

I Nationalmuseums basutställning finns däremot inte så mycket knivar, undantag är på avdelning för samisk kultur.

Jag saknade också knivar i deras dräktutställning, en vardagskniv på arbetskläderna och en finkniv på bröllopskläderna.

Vår kontaktperson Risto har efteråt, på min förfrågan, informerat om att det efter utställningen kommer att kompletteras med knivar både i basutställning och till dräkterna.

Kauhava

Efter Helsingfors körde vi 40 mil till Kauhava.

Tack vare bra information av Riikka Hellman, ansvarig för knivfestivalen, var vi väl förberedda på vad vi skulle hålla utkik efter.

I Kauhava finns knivmuseum, knivfestival (alltid helgen före midsommar), lokala knivtillverkare, knivsamlare och Iisakki Järvenpää OY, Finlands äldsta knivfabrik i produktion.

Efter andra världskriget hade Finnland 30 knivfabriker, 26 stycken av dem fanns i Kauhava.

Puukkofestivaalit eller knivfestivalen.

Inne i en skola, på två våningar, finns det knivar och antikviteter, ute pågår smide, tävlingar, matservering.

Många av Finlands bästa knivmakare finns på plats.

Jag imponeras av Teuvo Sorvari som gör iskallt, perfekta repliker av Vöråknivar

Vöråreplik

och Arto och Jari (far och son) Liukko som gör och utvecklar Kauhavamodellen, med trådinläggning, godronering, tremblering gravyrer och allt.

Kauhavamodell, ”kejsarkniven”

Jag blir imponerad av att de kan göra sådana praktknivar med sådan precision och sedan slås jag av tanken att det under slutet av 1800-talet satt några knivmakare, utan elektricitet eller avancerade tekniska hjälpmedel och gjorde minst lika fina arbeten.

På festivalen pågår också finska mästerskapen i knivkastning.

Information om festivalen finns på: www.kauhava.fi/puukkofestivaalit/

Iisakki Järvenpää OY

Vi besöker förstås knivfabriken som grundades 1879 och som idag gör 150 knivar per dag.

Fabriken är självklart mekaniserad, men maskinerna och verktygen är gamla.

Verkstadsmiljön andas 50-tal.

Mycket av produktionen är hantverksmässig.

I fabrikslokalen finns det en intressant del med utställning av gamla Järvenpääknivar och så finns det lagerförsäljning.

Här finns 20-30-tal modeller, mycket ”reservdelar” och en del litteratur.

Härmäkniv

Fortfarande tillverkas här klassiska Kauhavaknivar av hög kvalitet.

Jag tar upp en av de vackra dubbelknivarna i rött och mässing, drar ut kniven ur slidan och…………….den saknar blad!!

Finland knivlag förbjuder knivar på allmän plats, precis som i Sverige och Norge.

Tanken är att vill nu någon finsk ung man, göra som sina förfäder, bära en grann kniv i sin bröllopsdräkt så blir det en attrapp, dessutom med skaft i plastliknande material.

Är det inte sorgligt?

Kauhavan Puukko ja tekstiilmuseo.

Museet som grundades 1978 är ett måste om man är intresserad av knivhistoria.

Det fina är också att man kan ta med frugan för där finns också en mycket fin samling av äldre finska textilier (snackar jag fördomar??)

Museet har 400 kompletta knivar, varav knappt 100 st är från 1800-talet och äldre.

Där finns också vertyg, stämplar och material som visar hur man tillverkade olika delar till kniven, totalt 3000 föremål.

Puukomuseet i Kauhava

Den textila samlingen omfattar bland annat en samling av äldre allmogetextilier samt hur man efter kriget, när det var avsaknad av det mesta, tillverkade bland annat mattor och skor av papper.

Jag måste också nämna att under vårt fyrdagarsbesök i Kauhava så bodde vi i en studentlägenhet med fyra sängar, full utrustat kök, dusch, toalett och egen bastu!!

Alla lägenheter, i totalt tre huslängor, hade egen bastu för eleverna, självklart måste det ingå i ett barns utbildning och fostran, leve Finland !

Det är söndag morgon den 18 juni och vi påbörjar vår resa hemåt.

På måndagen, efter en 170 mil knivhistorisk resa och en och annan pilsner, är vi så hemma.

En intressant resa med mycket intryck att smälta.

Efter vår hemkomst och efter att läst artikeln i Knivmakaren nr 3 om Finn Anders funderar jag över hur man på Dalarnas Museum tar tillvara sitt kulturarv och sin världskända morakniv.

Jag e-mailar en förfrågan till ansvarig intendent för föremålssamlingar, två gånger!, utan svar, tydligen helt ointresserad av detta ämne.

Jag skriver då till museichefen och hänvisar till mina tidigare försök till information, efter en månads väntetid , inget svar där heller, trots att jag meddelat att jag håller på med en artikel för Svensk Knivförening.

Vad visar detta på ?

Ytterligare någon månader senare, i oktober, tittar jag på SVT:s finska nyheter, Uutiset.

Reportern informerade plötsligt om att våldet i Finland är till stor del knivrelaterat, detta som en påanonsering inför den på Nationalmuseet nyinvigda utställningen med Finlands förnämsta knivsamling.

Alltså, påannonseringen handlade om VÅLD, inte om museets kulturskatt.

Hur kan det bli så??

Jag funderar , att om en utställning av vapen, gjorda av de förnämsta vapensmederna, skulle man då påannonsera att det skjuts ihjäl mycket finnar i det moderna samhället???

Som sagt, vad gick snett.

Glöm aldrig att fundera över det!

Anders Halldén